pizza och vin
För två veckor sedan låg en bergsbestigning framför fötterna på mig. Jag har pendlat mellan känslor av hopplöshet och revanschsug inom loppet av väldigt kort tid, konstant. Jag har velat slita mitt hår ena dagen och sett ljuset i tunneln den andra. Har haft lust att hoppa av skolan för att i nästa stund tänka att livet vore trist utan utmaningar. En resa mellan himmel och helvete med andra ord.
Idag känner jag för första gången att det där tunga, sjukt obekväma som låg över mina axlar försvunnit. Jag lämnade in det individuella arbetet i tid, hemtentan är inlämnad för bedömning, min första stipendieansökan ligger på brevlådan och vi har haft vår första C-uppsats handledning utan att ha blivit sågade (varför vi nu skulle ha blivit det, ibland fastnar jag i negativa, själv-kritiska tankemönster när saker känns tunga och jobbiga). Min ansökan till universitetet i Australien är skickad till andra sidan jorden och jag har till och med lyckats få en fyra veckorsanställning till sommaren, vilket jag trodde skulle vara fullkomligt omöjligt. Inget drömjobb, men en inkomst, vilket jag är i desperat behov av. Som en bonus har jag hunnit med att köpa en ny cykel och förnyat mitt IKSU kort. Mer hade jag inte kunnat begära. Jag har visserligen tenta på tisdag, och helgen kommer att bestå av ett ihärdigt tragglande av teorier, men det känns helt ärligt som en piss i havet. Multitaskandet är snart över och jag känner mig som en trouper. För att fira hela skiten ska vi, efter en sväng på IKSU, baka pizza och korka upp en flaska vin. Gött moooos.
prioritize my friend
Mina classmates sitter just nu på ÖP och skriver tenta. Själv sitter jag hemma, dricker kaffe och bloggar. Mina studier har kommit lite i skymundan de senaste dagarna. Men jag tror att det mesta har slagit sig till ro i både huvud och kropp nu så idag tänkte jag minsann läsa ut boken och börja skriva på min inlämningsuppgift. Sedan måste jag definitivt hugga tag i E och skriva en detaljerad tidsplan för de närmaste tre veckorna. Innan månaden är slut ska jag nämligen ha:
- Fyllt i papper för utlandsstudier
- Börja undersöka stipendier jag kan söka
- Lämna in en individuellt skriven inlämningsuppgift på fem sidor
- Skriva en åttasidig hemtenta i par med någon
- Skriva en omtenta på den tenta som jag skulle skrivit idag
- Lämna in syfte, metod och bakgrund till handledaren för vår C-uppsats
Jösses.
Jag tror jag ska börja läsa nu.
galet
Krrr.
Jag känner för att gå ut och gräva mig en riktigt djup grop i snöhögen här utanför, krypa ned, somna gott och vakna upp lagom till att första tussilagon slagit ut. Under tiden hade E gärna fått skriva klart vår gemensamma C-uppsats, och någon annan vänlig själ hade gärna fått ansöka om ett visum till Australien. Flin.
I måndags förra veckan skickade vi efter gemensamt smidda planer skickade iväg en utlandsansökan till Ecole de Management i Marseille. Jag har haft mer än en vecka på mig att vänja mig vid tanken på Frankrike till hösten och jag hade till och med börjat damma av mina gamla franska kunskaper (vilka består av tre knaggliga fraser med kasst uttal som M fått höra på repeat, samt flaggans färger, ungefär). Mycket arbete för ingenting kan man ju tycka såhär i efterhand. I fredags begav jag mig till Stockholm för att ta mig ut till Vaxholm. Det kan ju inte vara särskilt avancerat, tänker kanske ni. Nu råkar det dock vara somså att Stockholms infrastruktur kan liknas vid en svårnavigerad tvåplanslabyrint med fler buss, tåg och tunnelbanelinjer än en normal människa kan hantera. Jag höll på att gå sönder av stress medan jag stod och trampade på Ankdammsrondellens hållplats i väntan på buss 177, då M över telefon informerar mig om att den redan passerat i form av buss 176. Jahaaa, ahaaa, givetvis, buss 176 är i princip densamma som buss 177, fast med ett annat nummer då. Nåväl, utöver denna lilla incident så gick resan med lokaltrafiken hyfsat smärtfritt. Jag bussade ikapp med en senare 176a och hann som tur var med Vaxholmsbussen.
Trots en viss besvikelse över att inte komma ifrån huvudstaden med någonting annat än ett linne från Topshop i shoppingväg kunde jag inte annat än pusta ut när jag lyckats ta mig till Cityterminalens flygbussar (avancerat moment nummr 1) och därifrån vidare till Arlanda (avancerat moment nummer 2) i väntan på flyget hem igen. Det tills jag skämmigt nog lyckades försena ett fullsatt plan mot Umeå genom att totalt blanda ihop flighterna och tro att ´mitt´ SAS plan var Norwegians försenade plan med tekniska problem. Eller, den som egentligen försenat hela planet var en man som checkat in bagage men aldrig dykt upp, mig hade de strukit från passagerarlistan för länge sen och inte tänkt vänta en sekund på, informerade man mig innan jag nervöst hann jag smita igenom den stängda boardingstation. Hursomhelst så trodde ju alla att det var jag som orsakat hela ståhejet. Väl ´hemma´ jag kände jag mig som 5 på nytt när jag blödig och trött slängde mig i armarna på M i ankomsthallen. Men jag repade mig snabbt. Två timmar senare befann vi oss på Night Time Fashion Show på e-puben.
Nog om detta.
I förrgår fick jag ett mail från International Office med ett erbjudande om en tillgänglig plats på mitt första utlandssök, drömmen - University of Wollongong i Australien. Stället jag först drömt om och sedan glömt eftersom jag stod som reserv till en ort där det fanns tre ynka platser totalt. Jag var en millisekund ifrån att inte ens tacka ja till min reservplats men av någon anledning tog jag ändå tag i saken snubblade in på kontoret någon minut innan stängningsdags dagen då jag senast skulle ge besked. På vägen därifrån minns jag att jag klyschigt nog tänkte; "kommer jag nu in är det ödet som säger mig något!". Inställd på Le France och franska rivieran som jag och hela min omgivning var vände det där mailet därför uppochned på typ allt. Ödesbestämt eller ej, i eftermiddags mailade jag tillbaka och tackade ja. Det här kan bli mitt livs äventyr! Att jag om bara några månader kommer att befinna mig på ett universitet bara några kilometer söder om Sydney, mitt emellan gröna bergslandskap och sandstränder & turkost hav på har inte riktigt fått fäste i mitt huvud ännu. Men fan vad glad jag är.