Urg
Det blev en mysig kväll igår, även om vi kom igång sent, och även om jag dessvärre aldrig kom ut, så var det en bra kväll. Jag kände mig ungefär som 100 bast och tråkigast i stan, men när dom där dagarna slår in och man känner att vad man än drar på sig så är det inte snyggt, och hur många sippar vin man än får i sig så kommer inte den där ordentliga orken till att gå ut och svänga, då får man vara ärlig mot sig själv. Ibland måste man helt enkelt följa känslan i maggropen och erkänna för sig själv att - jag känner mig som en urvriden gammal trasa, jag blir inte glad av att se mig i spegeln. Då mår man som bäst av att bara krypa ned. Det viktiga var att jag fick hänga med tjejerna, ha kul, och att få sjunga jag må hon leva för F. Och det gjorde vi!
5 min senare
Låt mig tänka, har detta hänt mig och mina vänner när vi planerat förr? Ehm, ja! Ny plan, vi inleder med vinpimpel hos mig, fortsätter till F´s lya på Kungsholmen och avrundar på Trädgården. Med reservation för förändringar.
Fantastic Four
Inte en gång har vi lyckats samlas allihop sedan vi kom till Stockholm, men ikväll kör vi på stort. Det är lönefredag, det är 28 grader varmt och vi befinner oss i huvudstaden. Så. Vi inleder kvällen på restaurangen där I jobbar, fortsätter sedan hem till F (vars födelsedag vi firar) på Kungsholmen för lite ädelt vinpimpel och avrundar på Trädgården, ett stenkast därifrån. Sedan finns det såklart utrymme för en hel del oväntade inslag häremellan. Bus bus bus. Nu ska jag ställa mitt Le chasse i kylen och hoppa in i duschen. In i dimman (får man säga så trots att man börjar närma sig 24? Gaah).
PS. För att öka på mina vuxenpoäng en smula efter det senaste uttandet kan jag tillägga att: Jag har känner mig faktiskt lite krasslig, så jag tänkte vakna upp med både huvudet och stoltheten i behåll. Det känns väldigt 23, snart 24.
PS. För att öka på mina vuxenpoäng en smula efter det senaste uttandet kan jag tillägga att: Jag har känner mig faktiskt lite krasslig, så jag tänkte vakna upp med både huvudet och stoltheten i behåll. Det känns väldigt 23, snart 24.
Vikten av att komma i tid
Jag undrar vart tiden tar vägen. Så här fort har jag inte upplevt att en sommar gått på åratal. Kanske för att jag aldrig jobbat såhär få veckor under en sommar mitt yrkesverksamma liv heller. Den här gången kunde jag se ljuset i tunneln redan innan jag började jobba.
Jag trivs i alla fall som fisken i vattnet på jobbet, jag har grymt kul ihop med mina nya kollegor. Vi har till och med addat varandra på facebook. Vi snackar bort tiden på rasterna och smygmailar på arbetstid om det är dött på ärenden. Jag tycker om att komma tidigt till jobbet. Det är det fina med flex - att man kan gå upp sådär tidigt att man inte möter en människa på vägen till tunnelbanan, allt som hörs är fågelkvitter. Jag älskar dessutom att komma till kontoret när det fortfarande är alldeles tyst och lugnt, nästan dött. Det är max tre pers där förutom jag. Att hämta en kaffe, slå på datorn och börja dagen med att kika på DN ett par minuter, det är guld värt för mig. Däremot har jag stora problem med att hinna till det där magiska klockslaget - sju. Hur jag än vrider och vänder på mina morgonsysslor kommer jag alltid tio över. Nu låter jag i era öron sjukt petig, tio minuter hit eller dit - men för mig är det viktigt. Så jag har gjort det lite till en sport och såsmåningom kom såklart den dagen då det hela gick överstyr. Totalt!
Jag råkar vara smånördig (obs viktigt, inte nödig, utan nördig) när jag ska gå upp extremt tidigt. Det innebär att min fukost är färdig kvällen innan, kläder ligger framme osv.
1. Frukosten är klar, den enda som saknas - mjölk i kaffet. Plockar fram mjölken (utgångsdatum=dagens datum) och ur tetran kommer...filmjölk? Jag dubbelkollar att jag tagit rätt paket. Det har jag. Förtvivlad häller jag ut nästan allt kaffe jag kokat ur koppen. Fyller på nytt, den sista skvätten, och plockar fram nästa mjölkpaket, även det med utgångsdatum idag, dock oöppnad. Denna gång kommer någonting som i mitt kaffe verkar förvandlas till keso. I panik försöker jag komma på någonting smart. Inser rätt snart att det enda smarta är att äta frukost utan kaffe. Skit! Jag lovar att den här processen tog mer tid än ni kan ana.
2. Jag hastar ut i hallen för att dra på mig mina skor som...just ja, blev genomvåta av gårdagens hällregn. Klädschemat spricker och det tar mig två minuter att besluta att jag ska ha de vita tygskorna på mig istället. Jag är en rutinmänniska.
3. Jag inser i hallen att jag inte kommer att hinna till t-banans 17 över tåg om jag inte sätter mig på en cykel. Jag springer ut och fipplar upp låset, stoppar min öppna väska i cykelkorgen och börjar trampa. Hinner ca 30 meter innan jag hör ett obehagligt klirr. Jag bromsar in, vänder mig om och ser mitt Stop n´ grow lack i tusen bitar på backen. Jag sopar undan glasbitarna samtidigt som jag börjar kokar inombords.
Jag trivs i alla fall som fisken i vattnet på jobbet, jag har grymt kul ihop med mina nya kollegor. Vi har till och med addat varandra på facebook. Vi snackar bort tiden på rasterna och smygmailar på arbetstid om det är dött på ärenden. Jag tycker om att komma tidigt till jobbet. Det är det fina med flex - att man kan gå upp sådär tidigt att man inte möter en människa på vägen till tunnelbanan, allt som hörs är fågelkvitter. Jag älskar dessutom att komma till kontoret när det fortfarande är alldeles tyst och lugnt, nästan dött. Det är max tre pers där förutom jag. Att hämta en kaffe, slå på datorn och börja dagen med att kika på DN ett par minuter, det är guld värt för mig. Däremot har jag stora problem med att hinna till det där magiska klockslaget - sju. Hur jag än vrider och vänder på mina morgonsysslor kommer jag alltid tio över. Nu låter jag i era öron sjukt petig, tio minuter hit eller dit - men för mig är det viktigt. Så jag har gjort det lite till en sport och såsmåningom kom såklart den dagen då det hela gick överstyr. Totalt!
Jag råkar vara smånördig (obs viktigt, inte nödig, utan nördig) när jag ska gå upp extremt tidigt. Det innebär att min fukost är färdig kvällen innan, kläder ligger framme osv.
1. Frukosten är klar, den enda som saknas - mjölk i kaffet. Plockar fram mjölken (utgångsdatum=dagens datum) och ur tetran kommer...filmjölk? Jag dubbelkollar att jag tagit rätt paket. Det har jag. Förtvivlad häller jag ut nästan allt kaffe jag kokat ur koppen. Fyller på nytt, den sista skvätten, och plockar fram nästa mjölkpaket, även det med utgångsdatum idag, dock oöppnad. Denna gång kommer någonting som i mitt kaffe verkar förvandlas till keso. I panik försöker jag komma på någonting smart. Inser rätt snart att det enda smarta är att äta frukost utan kaffe. Skit! Jag lovar att den här processen tog mer tid än ni kan ana.
2. Jag hastar ut i hallen för att dra på mig mina skor som...just ja, blev genomvåta av gårdagens hällregn. Klädschemat spricker och det tar mig två minuter att besluta att jag ska ha de vita tygskorna på mig istället. Jag är en rutinmänniska.
3. Jag inser i hallen att jag inte kommer att hinna till t-banans 17 över tåg om jag inte sätter mig på en cykel. Jag springer ut och fipplar upp låset, stoppar min öppna väska i cykelkorgen och börjar trampa. Hinner ca 30 meter innan jag hör ett obehagligt klirr. Jag bromsar in, vänder mig om och ser mitt Stop n´ grow lack i tusen bitar på backen. Jag sopar undan glasbitarna samtidigt som jag börjar kokar inombords.
4. Jag cyklar vidare, nu i ren panik. Hinner ytterligare 50 meter innan, klonk, min duschflaska ramlar ur väskan (ska träna efter jobbet). Jag har sån fart att bromssträckan blir 20 meter lång. Jag får kliva av och kuta tillbaka för att plocka upp flaskan, vänder tillbaka cykeln och lyckas i svängen få det bakre hjulet att låsa sig. Jag kan inte rubba det. 2 sek senare förvandlas jag dock till en röd version av Hulken, och löser problemet.
5. Jag kommer fram till cykelparkeringen, låser cykeln plockar väskan ur korgen och ska börja springa när jag, det här är ganska otroligt, väver in vänster ben i cykeln och lyckas ramla. Jag menar inget snubbel nu, inget oskyldigt litet snedtramp utan ett raklångt, handlöst fall rakt ner i asfalten. Detta lyckas jag med utan att få ett enda skrubbsår på händerna, istället landar jag på höger knä, vänster armbåge och hakan. Trots att jag har så ont att jag vill vråla så att hela Stockholm hör lyckas jag lyfta på huvudet för att se om någon såg. Känner ett uns av lättnad när jag ser att det inte finns en människa så långt ögat kan nå. Då anfaller smärtan på riktigt. Jag tar mig upp och säger förmodligen aj och oh en miljon gånger under den sista promenaden till stationen (som mest är en dimma). Väl uppe på stationen ser jag att jag hann. Till 6.17 tåget.
Ungefär i samma sekund ringer M, och då börjar min underläpp att hypervibrera. Jag piper fram någonting och allt M får fram är ´men gumman, hörru, lilla vän´ och det är ju ungefär som att droppa tårvätska i ögonen på någon som är på väg att börja grina. Så jag får lägga på. T-banan kommer och allt jag kan tänka på under resan till jobbet är - undra hur f-n jag ser ut. 1 min över 7 släntrar jag in på kontoret och undrar för mig själv om det var värt besväret.
Så om ni undrar varför jag har ett fett skrubbsår på hakan behöver ni ju inte fråga. Ida säger iallafall att jag ser lite cool ut med skrubbsår i ansiktet. Sådetså!
PS. Blev mitt utlägg en smula långrandigt? Hm, nja, kanske!
5. Jag kommer fram till cykelparkeringen, låser cykeln plockar väskan ur korgen och ska börja springa när jag, det här är ganska otroligt, väver in vänster ben i cykeln och lyckas ramla. Jag menar inget snubbel nu, inget oskyldigt litet snedtramp utan ett raklångt, handlöst fall rakt ner i asfalten. Detta lyckas jag med utan att få ett enda skrubbsår på händerna, istället landar jag på höger knä, vänster armbåge och hakan. Trots att jag har så ont att jag vill vråla så att hela Stockholm hör lyckas jag lyfta på huvudet för att se om någon såg. Känner ett uns av lättnad när jag ser att det inte finns en människa så långt ögat kan nå. Då anfaller smärtan på riktigt. Jag tar mig upp och säger förmodligen aj och oh en miljon gånger under den sista promenaden till stationen (som mest är en dimma). Väl uppe på stationen ser jag att jag hann. Till 6.17 tåget.
Ungefär i samma sekund ringer M, och då börjar min underläpp att hypervibrera. Jag piper fram någonting och allt M får fram är ´men gumman, hörru, lilla vän´ och det är ju ungefär som att droppa tårvätska i ögonen på någon som är på väg att börja grina. Så jag får lägga på. T-banan kommer och allt jag kan tänka på under resan till jobbet är - undra hur f-n jag ser ut. 1 min över 7 släntrar jag in på kontoret och undrar för mig själv om det var värt besväret.
Så om ni undrar varför jag har ett fett skrubbsår på hakan behöver ni ju inte fråga. Ida säger iallafall att jag ser lite cool ut med skrubbsår i ansiktet. Sådetså!
PS. Blev mitt utlägg en smula långrandigt? Hm, nja, kanske!
En fundering
Efter dagens åtta timmar at work känner jag mig rätt trött och slut i tankeverksamheten. Ja det är väl egentligen endast en fundering som har följt mig hem och det är hur en mor och en far kan skapa en liten individ, vänta och längta i nio månader, träffa det lilla knytet, känna hejdlös kärlek för att i sin tur döpa den lille till, håll i er nu, Arnulf, Ingolf, Glennon eller Bettina. Är det någon form av udda sadism dessa föräsldrar försöker utöva? Ja, jag vet inte, men elakt är det.
Min tur
Dags för en lista (som jag snott från yellybean).
Dagens frukost: I sängen :) Röd grape, yoghurt, kaffe och ägg.
Dagens klädsel: Blå vitrandig tubtopp och svart kjol.
Dagens godis: Que sera? Jag håller inte på med såna dumheter (korsar fingrarna bakom ryggen) men jag har ätit ett par vindruvor!
Dagens dryck: Kaffe, vatten och cola light.
Dagens längtan: Två veckors sensommar-semester nere på västkusten med M.
Dagens låt: Jag har två, The Ting Tings - ´That´s not my name´ och M.I.A´s ´Paper plane´.
Dagens plagg: Min svarta korta glansiga jacka som jag inhandlade på Gina tricot.
Dagens avundsjuka: väckte I och J när de mellanlandade här hemma innan de skulle ut på pick-nick. Par som ska på picknick fungerar inte som god terapi på någon i mitt läge har jag just konstaterat.
Dagens sämsta: Att det smakar f-n varje gång jag försöker bita på naglarna p.g.a. att jag smetat på ´Stop n´ grow´. Men fy sjutton så effektivt det är.
Dagens bästa: Morgonen och förmiddagen med M.
Blah blah
Återkommer
Nu har M lämnat mig och Stockholm ännu en gång. Jag vet ju att den stunden kommer varje gång han hälsar på - ändå väljer jag att förtränga det medan han är här för att sedan gå in i en djup svacka fylld av vemod varje gång det blir dags att säga hejdå. Jag gör ledsen läpp och ser allmänt håglös när jag står där och vinkar hejdå i dörren, och inga "äh, ryck upp dig nu gumman, vi ses ju snart igen" rår på det. Nu måste jag gå igenom den är sorgeprocessen, precis som vanligt. Det kan ta en timme eller två, men sedan är jag nog back on track igen. Hej så länge.
Vinkvällar
...blir lyckade 9 gånger av 10. Igår var en av de där nio. Nio gånger av tio känner man sig desutom som en urvriden disktrasa dagen efter. Men det är det oftast värt.
Nu har jag förresten packat ihop mina ägodelar och förflyttat mig från Vaxholm till söder och lite mer centrala delar av Sthlm. Jag bor numer i systers härliga lägenhet och jag har köpt ett månads-tunnelbanekort. Jag åker gröna linjen hit och får se härlig utsikt såsom gamla stan innan jag passerar Slussen. Stockholm kan ju vara helt underbart vackert. Men nu är det sovdags. Jag har halsflusskänningar och tänkte sova bort dom illa kvickt.
Nu har jag förresten packat ihop mina ägodelar och förflyttat mig från Vaxholm till söder och lite mer centrala delar av Sthlm. Jag bor numer i systers härliga lägenhet och jag har köpt ett månads-tunnelbanekort. Jag åker gröna linjen hit och får se härlig utsikt såsom gamla stan innan jag passerar Slussen. Stockholm kan ju vara helt underbart vackert. Men nu är det sovdags. Jag har halsflusskänningar och tänkte sova bort dom illa kvickt.
SL strejk
Kan någon snälla ge busschaufförerna bättre arbetsvillkor(!) och löner(!) så att vi kan åka kommunalt som vanligt igen. Jag är inte särskilt hårt drabbad (som de stackare som måste stanna hemma från jobbet) men jag är samtidigt totalt beroende av svärmor, morgon som eftermiddag så länge detta nu pågår. Man känner sig som en igel. Jag hoppas inte att jag upplevs som en, försöker faktiskt vara så o-besvärlig jag kan bli. Om tre dagar åker vi hursomhelst till Värmland. Yey.