En blixthelg
Sitter och kikar på Mannen som kunde tala med hästar (min all time favourite-film som trettonårig ridtjej) med ett halvt öga och försöker med ro hantera min separationsångest. Varför går tiden så fort när man som mest vill att den ska snigla? Grr.
Den här helgen började en smula jobbigt. Efter jobbet fick jag skjuts till Täby centrum av en kollega, där jag slog ihjäl fyra timmar genom lite skön ensamshopping. Köpte en söt present åt M och blev hämtad halv åtta. Vi åkte till Vaxholm, svängde in på Il castello, köpte sallad och oxfilépizza. I backen på vägen ner till stugan frågade M om jag hade nyckeln med, jag flinade lite lurigt, för att skoja. Troligt att man glömmer ta med nyckeln när man bor själv ho svärmor en helg. Därför ville jag dunka huvudet riktigt hårt i väggen när det visar sig att jag faktiskt har glömt att ta med nyckeln. Eva, som äger stugan, är inte hemma och mitt humör förvandlas till åskgrått på några sekunder. Hur kan man vara så klantig när man för en jäkla gångs skull ska få träffas och mysa. Så vi klättrar upp till mitt loft, klipper upp två bon aqua-flaskor till vinglas, trycker ner korken på min rödvinsflaska. Tänder lite ljus och sätter på Damien Rice och går lös på den kalla maten (sjukt förutseende att köpa hämtmat på vägen, trots att kylskåpet är fullt) och somnar i min åttio-säng hyfsat nöjda trots allt.
På lördagsmorgonen ger vi upp ringandet till Eva och sätter istället en förtvivlad lapp på hennes dörr. Sedan åker vi in till mormor Greta och äter frukost och tar en promenad i strålande solsken i Vaxholms-hamnen fram tills Eva äntligen ringer och skrattar åt att vi låst in nyckeln. Fort som sjutton tar vi bilen hem igen (nu i ösregn), lånar nyckeln och kommer in. Lyckliga oss. Min nyckel hittade vi på tvättkorgen under lite tvätt som jag plockat in innan vi åkte till jobbet på fredagen.
Resten av helgen har vi sett på film, varit ute i Vaxholm och käkat världens godaste (och dyraste) ceasar-sallad på Anne´s krog. Ätit frukost ute på bryggan där vi också har solat och läst en bok. Men nu är det bara jag kvar. Solen har gått i moln och jag försöker som sagt hantera att man måste säga hejdå om man ska jobba på olika orter och ändå ses. Det här var min bästa helg på länge. Nu är det fem dagar tills vi åker till Värmland och hälsar på och jag vet att ångesten kommer att komma krypandes imorgon bitti när klockan ringer. Dumheter, jag vet. Nu ska jag gå ut och jogga en sväng innan jag drar igång Kung fu Panda. Animerad film är som balsam för själen när den är lite ledsen. Fat innan dess ska jag uppdatera fotobloggen!